Kvalitetstid i skidspåret.
Efter två dagars inventering på jobbet, kände jag att det var dax att komma ut lite i friska luften. I flera års tid har jag tjatat på min syster att vi ska åka skidor på Gullspångs fin fina elljusspår, det har dock aldrig blivit av på grund av bland annat, brist på snö, brist på vilja och brist på tid. Men idag är dagen som det hände, vi bestämde oss för att ta tag i våra liv och trotsa den bitande kylan. Det tog ungefär en halvtimme innan jag hade fått på mig, tre underställ, tjock tröja, dubbla långkalsonger, pannband, mössa, halsduk, raggsockar och jacka. Matilda nöjde sig med ett par långkalsonger en tröja och en jacka. Den känner inte kyla den! Det tål att tilläggas att det var en salig blandning av kläder och vi såg ut som två muppar när vi begav oss, men det är det som är det fina med Gullspång, det är aldrig någon som är ute och ser en.
Efter många om och men var vi framme vid spåret och skulle få på oss skidorna, det gick tillsist och vi började staka oss fram i spåret. Efter ungefär en halv kilometers knackig åkning insåg vi att delar av mina stavarna var borta. Jag vill tro att anledningen till detta är att jag va för stark och stakade lite för hårt. Men va vet jag. Det va iallfall någon gång efter den incidenten som vi började hitta flytet och gled fram i spåret som Thomas Wassberg och Gunde Svan. Vi gled och vi gled men så plötsligt började vi närma oss nerförsbacken och lyckan över allt glid byttes ut mot panik. Hur fan stannar man nu igen? skrek jag till min syster, men hon hade inget svar. Backen kom närmre och närmre och i sista sekund slängde jag mig på rumpan vid sidan av spåret. Matilda gjorde ett försök att bemästra backen men försöket slutade med att även hon satt på rumpan i snön och garvade. Det viktigaste är iallafall att vi klarade det, vi kom i mål, vi segrade mot kylan! Jag vill även nämna att mamma var imponerad över oss när vi kom hem för att vi hade åkt så fort. Efter denna åktur är jag glad att jag aldrig följt med några av mina vänner till Sälen och låtit dom lära mig åka slalom. Skidor är inte min grej, snö är inte min grej, vinter är inte min grej. Jag säger som Lotta på bråkmakargatan ''jag kan allt, utom slalom'' och det räcker för mig.
Det var bra så.
Maja Fröjd
bjuder på dessa groteska bilder
Efter många om och men var vi framme vid spåret och skulle få på oss skidorna, det gick tillsist och vi började staka oss fram i spåret. Efter ungefär en halv kilometers knackig åkning insåg vi att delar av mina stavarna var borta. Jag vill tro att anledningen till detta är att jag va för stark och stakade lite för hårt. Men va vet jag. Det va iallfall någon gång efter den incidenten som vi började hitta flytet och gled fram i spåret som Thomas Wassberg och Gunde Svan. Vi gled och vi gled men så plötsligt började vi närma oss nerförsbacken och lyckan över allt glid byttes ut mot panik. Hur fan stannar man nu igen? skrek jag till min syster, men hon hade inget svar. Backen kom närmre och närmre och i sista sekund slängde jag mig på rumpan vid sidan av spåret. Matilda gjorde ett försök att bemästra backen men försöket slutade med att även hon satt på rumpan i snön och garvade. Det viktigaste är iallafall att vi klarade det, vi kom i mål, vi segrade mot kylan! Jag vill även nämna att mamma var imponerad över oss när vi kom hem för att vi hade åkt så fort. Efter denna åktur är jag glad att jag aldrig följt med några av mina vänner till Sälen och låtit dom lära mig åka slalom. Skidor är inte min grej, snö är inte min grej, vinter är inte min grej. Jag säger som Lotta på bråkmakargatan ''jag kan allt, utom slalom'' och det räcker för mig.
Det var bra så.
Maja Fröjd
bjuder på dessa groteska bilder
Kommentarer
Trackback
