Speed.
Har ni någonsin hört mig tala? I verkligheten alltså? Om ni kryssar i ja på föregående frågor då vet ni att jag kan tala extremt fort eller väldigt långsamt med många konstiga avbrott. Jag vet inte om det går att se något mönster i mitt talande. Jo, ett, när jag är nervös talar jag snabbare än karlarna på radiosporten. Vilka underbara män förresten. Har ni någon gång reflekterat över hur de refererar? Lasse Granqvist kan vara en av de roligaste män som går i ett par skor. Han lever sig in i situationer som ingen annan människa kan, han har ett engagemang som heter duga. Radiosporten har även en reporter som jag aldrig kommer ihåg vad han heter men oj, han är också sådär rolig så så att man nästan föredrar radion framför tv. Han kan nämnligen litsa ut vad personer på och runt planen säger till varandra under en match. Mycket imponerande. Tillexempel om en fotbolls domare ger en spelare gult kort, kan man höra från radion. "Så där får man inte göra, det vet du väl säger domaren till spelaren som skäms och säger ja, jag vet." Hur kul är det inte att få veta vad som sägs ute på planen?
Nu svävar jag iväg igen. Oväntat. Aja, jag kan som ni förstår tala väldigt fort, oftast märker jag in te ens att det går fort utan folk ser ut som fråetecken när när jag har talat klart. Det finns även de tillfällen då jag talar som min Pappa. Avbryter mig mitt i en mening och glömmer helt enkelt vad jag ska säga och får tänka efter någon minut för att hamna på rätt spår igen. Där kommer mitt guldfisksymtom in. Har jag berättat om den? Det sägs ju att guldfiskar inte kommer ihåg saker längre tid än vad det tar att simma ett varv i sin lilla skål. Ungefär så långt minne har jag. Då kan ni kanske förstå att det kan bli lite problematiskt om gulfiskminnet slår till just i en berättelse. Inte helt optimalt för en spännande saga. Jag måste nog träna på det där nu när jag ska bli dubbelfaster. Jag måste ju kunna berätta sagor för mina små hjärtan. Oj, vilken faster jag ska bli. Favoriten!
Seglat iväg igen, det här inlägget syboliserar nog vad som pågår i mitt huvus just nu, lite små kaos med många, många tankar. Men den ursprungliga iden till allt detta pladder är att jag idag talade med en tjej som jag vill hyra lägenhet av. Jag är en ganska feg människa och speciellt när det gäller att ringa till okända människor. För mig välkända människor gillar jag att prata med och det kan vara svårt att bli av med mig. Den här tjejen som jag tala med tidigare idag tala i sådan rasande fart att till och med jag blev imponerad. Tyvärr talade hon inte lika klart som männen på radion. Hur fort de ändå talar hör man (oftast) vad de säger. Men jag hade alltså svårt att häga med i tjejen i lurens tal och fick göra stora ansträningar för att höra. Inte optimalt om man vill att personen man talar med ska förstå vad man säger. Lägenheten då? Jo, hon skulle höra av sig efter två om de som redan tittat inte ville ha lägenheten och eftersom hon ännu inte ringt antar jag att jag inte ska bo där. Men någonstans måste det va meningen att jag ska bo. Eller hur?
Jag bjuder här på en underbar Lasse Granqvist insats. Det finns många roliga på Youtube om ni uppskatar den här. Kan tipsa om den där Sverige vinner över Finland med 6-5.
http://www.youtube.com/watch?v=7cxldOhnl0Q&feature=related
Det var bra så.
Petronella Ek
Nu svävar jag iväg igen. Oväntat. Aja, jag kan som ni förstår tala väldigt fort, oftast märker jag in te ens att det går fort utan folk ser ut som fråetecken när när jag har talat klart. Det finns även de tillfällen då jag talar som min Pappa. Avbryter mig mitt i en mening och glömmer helt enkelt vad jag ska säga och får tänka efter någon minut för att hamna på rätt spår igen. Där kommer mitt guldfisksymtom in. Har jag berättat om den? Det sägs ju att guldfiskar inte kommer ihåg saker längre tid än vad det tar att simma ett varv i sin lilla skål. Ungefär så långt minne har jag. Då kan ni kanske förstå att det kan bli lite problematiskt om gulfiskminnet slår till just i en berättelse. Inte helt optimalt för en spännande saga. Jag måste nog träna på det där nu när jag ska bli dubbelfaster. Jag måste ju kunna berätta sagor för mina små hjärtan. Oj, vilken faster jag ska bli. Favoriten!
Seglat iväg igen, det här inlägget syboliserar nog vad som pågår i mitt huvus just nu, lite små kaos med många, många tankar. Men den ursprungliga iden till allt detta pladder är att jag idag talade med en tjej som jag vill hyra lägenhet av. Jag är en ganska feg människa och speciellt när det gäller att ringa till okända människor. För mig välkända människor gillar jag att prata med och det kan vara svårt att bli av med mig. Den här tjejen som jag tala med tidigare idag tala i sådan rasande fart att till och med jag blev imponerad. Tyvärr talade hon inte lika klart som männen på radion. Hur fort de ändå talar hör man (oftast) vad de säger. Men jag hade alltså svårt att häga med i tjejen i lurens tal och fick göra stora ansträningar för att höra. Inte optimalt om man vill att personen man talar med ska förstå vad man säger. Lägenheten då? Jo, hon skulle höra av sig efter två om de som redan tittat inte ville ha lägenheten och eftersom hon ännu inte ringt antar jag att jag inte ska bo där. Men någonstans måste det va meningen att jag ska bo. Eller hur?
Jag bjuder här på en underbar Lasse Granqvist insats. Det finns många roliga på Youtube om ni uppskatar den här. Kan tipsa om den där Sverige vinner över Finland med 6-5.
http://www.youtube.com/watch?v=7cxldOhnl0Q&feature=related
Det var bra så.
Petronella Ek
Kommentarer
Trackback
