centrumlivet

Som ni kanske har hört fick jag en liten skada i helgen. Jag är inte längre bästa vän med cykelsläktet, min cykel måste nu fjäska för att jag ska få tillbaka förtroendet för han och hans vänner.
Igår hade jag ont, idag är det bättre. Under natten till söndag hade jag väldigt ont och det var svårt att få någon sömn. En av alla de gånger jag vaknade fick jag en liten panikattack jag var helt säker på att jag skulle få blodförgiftning. Även fast jag vet att det inte går så fort, men vem har inte sätt Emil i Lönneberga och Alfreds skärsår i tummen som blir förgiftning. Undar om Frida hade gjort samma uppoffring för mig som Emil gjorde för Alfred? Det var även dumt att tro att det skulle finnas några levande bakterier kvar i såret efter den behandling Mor och dotter Nilsson bjöd på under natten. Först tvättade de med vatten, vilket var väldigt bra. Sen tar Mamma Nilsson en pincett och försöker peta ut lite stenar, vilket gjorde mycket ont! Efter det föreslår Frida att de ska dutta lite alsolsprit i såret. Nej nej, tycker Eva och tar flaskan och HÄLLER alsolsprit i såret, vilket gjorde otroligt ont. När jag talade om det för Mamma Annika var hennes kommentar, Alsolsprit gör ju inte ont. Nehe, ska vi prova på dig??

Som tur var har Frida en snäll och utbildad moster som kom under söndagen och gjorde rent mina sår och plåstrade om mig. Hon hade lite snällare metoder än sin syster men smärtan ville tydligen vara med och leka i allafall. När jag talade om att vi hade derby på onsdag och att jag är målvakt tittade hon förskräckt på mig. Undar vad det betyder? Pappa tyckte att jag skulle bita ihop och spela. 

Är mina föräldrar mycket hårdare än alla andra människor eller är de bara det när det gäller deras egen dotter?  


Såhär ser mitt ben ut idag! Fint va?


Det var bra så.
Petronella Ek