Pröpp.
Jaha, då sitter man här igen utslagen på soffan, pröppmätt. Några av er har säkert sett The Biggest Loser som är något slags amerikansk banta mest program. Av någon anledning lyckas jag alltid sätta mig framför tvn med en tallrik delikat mat JUST när detta program sänds. Försöker amerikanarna säga mig någonting? Idag hade jag tillagat pasta med baconsås när Biggest Loser deltagarnas livscoacher hånade mig genom rutan. Jag tycker inte det spelar någon roll om jag äter frukost, middag eller kvällsmat, såfort jag har mat med mig till tvn kommer det där programmet på. Är det inbillning eller sänds programmet verkligen flera gånger om dagen. Jag som annars ogillar zappning kan meddela att jag antagligen skulle vinna OS i guld i zappning när Biggest Loser hoppar igång och förstör mina feta måltider.
På tal om OS så finns det ju folk som har blivit utbrända för mindre. Idag blev jag väckt kl 06.00 av en alldeles för pigg karl som var redo att coacha fram Sverige till en seger mot det finska hockeylaget. Av någon anledning kände inte han hur det sved i ögonen när tvns fruktansvärda ljus strålade mot oss. Men viking som man är härdade jag ut och såg samtliga perioder och samtliga mål. Trots svidande ögon måste jag ändå säga att det va värt att ställa klockan och se segern. Men nu har jag varit uppe på kvällar och nätter och kollat på OS så mycket att allas röster snart låter som expertkommentatorenas på SVT. Dygnet är helt upp och ner och jag vet inte hur jag ska kunna få en normal dygnsrytm igen. OS väcker också otroligt mycket känslor och jag och Pek tvingas tjuta en skvätt var gång en svensk tar medalj. Ja som sagt, OS tar kål på mig!
Det va bra så.
Maja Fröjd
