centrumlivet

Som ni kanske har förstått bor jag tillsammans med en vän och de som följer facebooks uppdateringar slaviskt vet att det har hänt lite saker hos min vän. Så nu när hon har lyckats åt sig själv har hon ställt in siktet på mig. Hon försöker hitta en karl åt mig, envis som en åsna är hon och hon har även fått med sig sin Mamma Siw på tåget. De tycker nämnligen att de har hittat den bästa mannan åt mig och att tycka något annat är enligt dem helt otänkbart. Jag vet inte om det är så att min kombo har fått den här iden för att jag och karln i fråga verkligen passar ihop eller om det är så att hela grejen har blivit en drömbild av den perfekta parmiddagen?! Jag tror mest på det senare alternativet. Jag får nu agera klokt här och snällt och försiktigt tala om för kombon att denna idé inte kommer att fungera, hoppas inte hon blir helt förstörd när hennes drömmar försvinner i intet. Men man måste beundra henne för hennes slit med kampanjen matchmaka Peckan.
   Jag har även en vän i en lite större stad, vi kan kalla henne Chefen. Chefen har tydligen också sett det som sin uppgift här i livet att para ihop mig med en vettig man. Och tro mig, det var inte dåligt med alternativ hon rada upp och jag är övertygad om att alla var bra karlar. Chefen ska ut på en resa och ville försäkra sig om att nån tog väl hand om mig när hon var borta, ursäktade hon sig med.
   Men jag tror att hitta en karl gör jag nog bäst själv, kanske några goda ord från vänner kan hjälpa till på vägen men tyvärr är nog det här en livsuppgift jag måste fixa all by my self.

Igår satt jag och glutta lite på tvn då en reklam för ett nytt program på femman visades. Ett dejting program, jag belv nyfiken och gick in och kollad. Jag skulle ju aldrig någonsin våga ställa upp i ett sådant program, jag är helt enkelt för feg och känner inte att jag vill ha tvs hjälp. Men jag undrad vad som skiljer detta från, bonde söker fru, mammas pojkar, ensam mamma söker, bachelor och så vidare. I detta nya program som genier på femman har kommit på ska man dejta i totalt mörker, oj vad spännnde tänkte jag. Att gå på en dejt och inte veta hur personen ser ut utan bara lära känne en personlight lät väldigt roligt. Blinddate gör själ för sitt namn. Men sen tänkte jag, hur lätt skulle det vara att lära känna en person och veta vad som är sant och inte när man inte kan se något kroppsspråk över huvudtaget? Genom kroppspråket kan man säga det mesta. Och om ingen såg mig så skulle jag ju inte ha några som helst problem med att ljuga ihop en historia. Det skulle å andra sidan vara väldigt roligt, i allafall för mig...


Det var bra så.
Petronella "matchmaking offret" Ek