centrumlivet

När jag var liten och var med Mamma och Pappa till affären ville jag alltid ha massa grejer. Mest godis eller mat men även leksaker och annat fint helt oanvändbart. (Detta är nog ett vanligt fenomen bland barn så jag tror inte att det är någon ide att ställa en diagnos på mig.) Självklart fick jag inte allt jag pekade på. Men ibland lyckades man fjäska till sig något, om Mamma och Pappa var trötta och inte orkade ta diskussion eller om de ville vara lite extra snälla. Så för att få det man verkligen ville ha var man tvungen att ha en välfungerande strategi. Det var ingen avancerad taktik, den gick helt enkelt ut på att fråga först om det man helst ville ha, som var mest troligt att man skulle få och som var längesen man fick. Om vi tillexempel tar Kalas puffar så kunde man inte fråga varje gång man var med och handlade utan så sällan som möjligt. Mamma och Pappa gillade inte att vi åt Kalas puffar "det där kan ju inte vara gott, det är ju bara socker". Så för att få hem ett sådant paket var man tvungen att tänka igenom sina val med noggrannhet. Nu är inte mina föräldrar strängast i världen utan de ligger väl nångonstans på top 30. De gånger man lyckades få med sig ett paket hem åt man puffarna med stor njutning och log glatt åt leksaken som ofta fanns i paketet. Ofta hann vi nog tröttna på att äta puffar redan innan paketet var slut.

När det blev dags för första frukosten här på virvelvindsvägen plockade Erica fram ett paket Kalas puffar och jag kunde inte undvika att småle lite för mig själv och jag kunde nästan höra Mamma och Pappas röster i huvudet. "Det där kan inte vara gott, det är ju bara socker." Men det kan visst vara gott, i små potrioner. Mest kanske för att man tyckte det var gott när man va liten och det smakar ju lite av triumf. Men det mest anmärkningsvärda med detta paket var storleken, jag har aldrig sett ett så stort paket Kalas puffar!



Det var bra så.
Petronella Ek