Adjö!
Jag såg precis att Peckan tagit avsked från bloggen så jag passar väl på att göra detsamma. Jag menar, den lilla fritid vi kommer ha i sommar kan vi ju inte spendera bloggandes på en computer.
Jag tycker också att det passar ypperligt att ta adjö just nu eftersom gatan vi en gång startade på bloggen på och som liksom grundade tanken om centrumlivet nu byter namn. Så adjö viaduktgatan och adjö centrumlivet!
Jag ska väl också passa på och berätta lite om vad som har hänt och hur det ligger till i mitt liv för tillfället, det har ju hänt en del sen vi börja..
- Jag har flyttat
- Jag är numera sambo på riktigt, med alla fördelar nu det kan innebära.
- Jag har fått sommarjobb som biståndshandläggare i Kga.
- Jag har hunnit bli faster.
- Jag har hunnit hälsa på Peckan i annan stad än där hon hör hemma och lyssnat på barn med läskig skånedialekt.
- Jag blir 22 år i juli. Gammal som gatan.
- Jag tar socionomexamen i januari om allt går som planerat.
..
Jaha, kände att listan inte blev så underhållande som jag hade tänkt mig så jag nöjer mig där och går ut och njuter av lite påskledighet.
Men hade gött då ni tappra trogna läsare. Mamma, gråt inte du kan ju ringa till mig.
-
Det va bra så.
Maja
Tack och Adjö!
Eftersom Maja håller på att lämna bloggvärlden ser inte jag någon anledning till att fortsätta. Tjusningen med centrumlivet försvinner liksom lite om ena halvan lägger ner. Som avlsutning tänkte jag tala om åt vilket håll i livet jag är påväg, om det råkar vara någon som är en gnutta nyfiken. Som ni kanske har förstått flyttade jag till Lund för snart åtta månader sen och oj så tokmycket jag har hunnit med sedan dess.
Jag åkte alltså ner till Skåne utan boende, utan kompisar, utan mamma och pappa och framför allt utan bäsen. Jag hamnade på ett vandrarhem i tre(?) hemska veckor. Dessa veckor var alldeles för långa för männsklighetens bästa. Eftersom mamma och pappa inte var hemma fick mina stackrs bröder ta hela smällen, speciellt Niklas. Minst varann dag ringde lillasyster hem och grät av förtvivlan för allt som gick fel. För det kan jag meddela, allt som någonsin kan gå fel när man infinner sig i en ny stad helt ensam gick fel.
En av de första sakerna jag tänkte när jag kom ner till Lund var, Här kommer jag att trvias! Och så rätt jag hade! Lund är en underbart vacker stad och jag är verkligen glad att jag vågade åka ner. Trots den jobbiga starten och den sjuka hemlängtan som kommer flygande ibland har jag aldrig velat flytta hem till trygga skogarna och det är en jäkla tur att jag inte har gjort det. Tänk hur mycket jag skulle ha missat då, helt underbara vänner som jag har fått uppleva otroligt mycket spännande och kul med! Jag går en utbildning där jag trivs fantastiskt bra, förutom i tentatider då jag alltid frågar mig varför jag pluggar. Just i tentatider tycker jag ofta att jag är den största knäppgök som gått i ett par skor. Men det går ju snabbt över och känslan gömmer sig enda fram till nästa tenta. En annan sak som gör att jag gillar Lund lite extra mycket, kanske inte just denna vecka men annars, är den lilla stockholmarn som såg till att jag blev sådär härligt men galet förälskad. Bra kap Pek!
Jag tycker själv att det ska bli sjukt spännande att se vart mitt liv tar vägen, undra om jag kommer att göra något nyttigt av det. Jag hoppas verkligen det, jag kan knappt bärga mig. Det är vår och livet leker just nu, det kan inte bli annat än bra för Petronella Sofia Ek.
Tack och hej leverpastej!
Det var bra så.
Petronella Ek
Jag åkte alltså ner till Skåne utan boende, utan kompisar, utan mamma och pappa och framför allt utan bäsen. Jag hamnade på ett vandrarhem i tre(?) hemska veckor. Dessa veckor var alldeles för långa för männsklighetens bästa. Eftersom mamma och pappa inte var hemma fick mina stackrs bröder ta hela smällen, speciellt Niklas. Minst varann dag ringde lillasyster hem och grät av förtvivlan för allt som gick fel. För det kan jag meddela, allt som någonsin kan gå fel när man infinner sig i en ny stad helt ensam gick fel.
- Mobilen gick sönder
- Internet fungerade inte
- Jag gick vilse
- Missade nollning
- Cykeln gick sönder
- Smycken gick sönder
En av de första sakerna jag tänkte när jag kom ner till Lund var, Här kommer jag att trvias! Och så rätt jag hade! Lund är en underbart vacker stad och jag är verkligen glad att jag vågade åka ner. Trots den jobbiga starten och den sjuka hemlängtan som kommer flygande ibland har jag aldrig velat flytta hem till trygga skogarna och det är en jäkla tur att jag inte har gjort det. Tänk hur mycket jag skulle ha missat då, helt underbara vänner som jag har fått uppleva otroligt mycket spännande och kul med! Jag går en utbildning där jag trivs fantastiskt bra, förutom i tentatider då jag alltid frågar mig varför jag pluggar. Just i tentatider tycker jag ofta att jag är den största knäppgök som gått i ett par skor. Men det går ju snabbt över och känslan gömmer sig enda fram till nästa tenta. En annan sak som gör att jag gillar Lund lite extra mycket, kanske inte just denna vecka men annars, är den lilla stockholmarn som såg till att jag blev sådär härligt men galet förälskad. Bra kap Pek!
Jag tycker själv att det ska bli sjukt spännande att se vart mitt liv tar vägen, undra om jag kommer att göra något nyttigt av det. Jag hoppas verkligen det, jag kan knappt bärga mig. Det är vår och livet leker just nu, det kan inte bli annat än bra för Petronella Sofia Ek.
Tack och hej leverpastej!
Det var bra så.
Petronella Ek
