centrumlivet

I fredags åkte jag som sagt till metropolen Nybro för att hälsa på Anna och Jimmy. Som vanligt hade SJ svårt att lösa sina arbetsuppgifter och mitt tåg blev försenat. Med det är något jag börjar bli van med nu. I allafall, när jag sitter där på tåget påväg mot mitt mål ringer min telefon och jag och Maja delar med oss av det som hänt sedan vi sista talade. Plötsligt läser jag på en skylt, välkommen till Nybro, hoppsan här ska jag av. Varför hade inte tågpersonalen talat om i högtalarna att vi närmade oss Nybro, det brukar de vara väldigt duktiga på. Men de ville nog inte att jag skulle gå av där, jag är säkert en allt för trevlig resenär. Som den uppärksamma människa jag är insåg jag att det var dags att flyga av tåget och eftersom att jag är Harry Potter var ju inte det några problem. När jag har kommit av ringer jag till Anna som ska komma och möta mig. Hon säger att hon ska cykla ner på en gång och att det tar fem minuter. 
20 minuter går och ingen Anna. Hon ringer då upp och använder sig så av ett Petronella-beteende. Hon talar om sig själv i tredje person, Anna gillar inte när Petronella talar om sig själv i tredje person. Den där Anna Varg har tydligen gjort något mycket slarvigt, så slarvigt skulle aldrig Anna Varg vara. Hon har tappat nycklarna i soporna. Som tur är var det bara i en sån där grön tunna så det går att leta efter nycklarna om man vill. Det ville Anna. Jag hjälpte till genom att hålla i locket. Bra vän! Ni som kommer från Karlskoga området kanske har hört talas om Sopan som barnteater. Hon lär barn att sortera, det kan även Anna göra nu. De kanske skulle bli ett vinnande team.
När Anna står på huvet ner i tunnan och jag står med full koncentration på min arbetsuppgift, ser jag plötslig ett par nycklar på golvet en bit bort. Detta innebär att Anna aldrig hade behövt plocka ur allt innehåll i tunnan utan hade bara kunnat kolla runt omkring sig. Roligt tyckte jag.     
 
I lördags skulle vi kolla på hockey och jag kan rekommendera följande: Om du ska åka till ett ställe där du aldrig varit förut kan det vara bra att redan innan resans avgång kolla upp en vägbeskriving. Om man inte råkar äga en Iphone, vi råkade inte göra det. Men lite sightseeing är aldrig fel. Det kan även vara till ens fördel om man vet hur det man letar efter ser ut. Vi körde genom stan och spande med våra bästa hökögon och Anna såg nått hon tyckte såg ut som en ishall, jag tittade lite närmre på byggnaden och tyckte att det mer såg ut som en båt. Vi kunde båda konstatera sekunden senare att byggnaden troligvis var en båt eftersom det enligt vägskyltarna skulle ligga en hamn i närheten. Efter att ha ringt en kartläsare kunde vi nästan, utan felkörningar hitta ishallen. Jag ogillar när städer gömmer saker för mig. Det borde vara regel på att alltid sätta ut skyltar som visar åt vilket håll man ska åka för att hitta idrottsplatser. Det är inte första och troligvis inte sista gången jag och sällskap irrar runt och letar efter en idrottsplats. En annan gång fick vi en perfekt vägbeskrivning av en ung man med en ros i handen. Jag hoppas den som fick rosen uppskattade den så där mycket som man ska uppskatta en ros. 

Tillsist vill jag bara berätta att jag fick en fribiljett när vi skulle spana in Lickes pojkvän och hans lagkompisar i söndags. Undra om jag fick den för att jag var så söt i min gamla mössa och nya halsduk. Det måste ha varit så. 

Om ni har kommit så här långt ner på inlägget vill jag berömma er för det tålamod ni sitter inne med. Och bjuder på några bilder från helgen för att visa min uppskattning. 


Anna som sopsorterare.


Annas kompanjon Sopan.


Jag fick sova tillsammans med min man. 


Fribiljett. 

Just det jag kom på att jag och Anna bakade och åt lussekatter. Gott, nu vill jag bara dricka julmust också. Då är julstämningen påbörjad på allvar. 
   
Det var bra så. 
Petronella Ek